berättelser från vuxna särbegåvade


Det här är min historia.

Redan som liten var jag väldigt annorlunda har min mamma berättat. Jag växte upp som adopterad i en arbetarfamilj utan akademisk bakgrund. Mina föräldrar läste aldrig böcker själva men mamma läste mycket för mig. Vid 6 mån ålder så gick jag själv för första gången, jag var lite sen att prata men när jag som 2 åring gjorde det så var det som en vuxen på en gång. Jag lärde mig själv att läsa kring 4 års åldern. Jag var nyfiken och vetgirig och mina föräldrar gjorde allt de kunde för att uppmuntra mig.

När jag började skolan var det ganska trist. Allt kunde jag redan och min gammalmodiga fröken var ganska sträng. Hon hade alltid något att klaga på. Jag var den enda som kunde läsa flytande men aldrig fick jag beröm när vi hade högläsning. Hon klagade på att jag läste för tyst, eller för fort , eller för otydligt. De andra barnen som ljudade sig fram stakandes fick däremot beröm för att de var så duktiga. Jag hade ofta frågor om varför? Varför är det såhär? Varför inte såhär? Mina varför besvarades ofta med: för att det är så! Eller så fick jag svaret att det behöver du inte veta. Sällan var det någon som uppskattade min lust att lära. Matte var det bästa jag visste, där fick jag i alla fall göra vad jag ville. Inte i huvudboken fick jag räkna men i extraböckerna. Det fanns två för varje årskurs i lågstadiet och innan jag gått ut första klass hade jag räknat ut alla böcker.

Snart så började de andra barnen stöta bort mig. Jag blev mer och mer ensam. Jag ville vara med att leka samtidigt som jag inte riktigt visste hur jag skulle bete mig. Jag kände mig inte bekväm med de andra och ständigt hade jag en rädsla för att göra fel. Tillslut blev de mer och mer elaka, de kallade mig dumma saker, skrattade när jag gjorde mig illa och allt var fruktansvärt. Jag var 9 år gammal när jag första gången ville ta mitt liv. Jag stod med en kniv i köket hemma och ville skära halsen av mig.

Det kom många fler tillfällen under åren. Jag hade fått ångest inför allt, hela livet var ett kaos. Vi flyttade när jag var 11år och jag såg skolbytet som en chans att börja om. Jag provade en annan taktik. Istället för att räcka upp handen och svara på lektionerna så var jag tyst. Det gick så långt att läraren kontaktade en talpedagog för hon trodde inte att jag kunde prata. När jag berättade varför jag var tyst så började läraren fråga mig på lektionerna även om jag aldrig räckte upp handen. I den klassen jag hamnade i var kunskap inget som värderades högt. Där skulle alla vara balla. De skolkade och rökte, bråkade och svor. Att då alltid kunna svara på lärarens frågor var ingen dröm, det var en mardröm.

Tidigt utsågs jag till skolans hackkyckling. Jag var alla lärares stora favorit och alla barns utsedda mobbningsoffer.  Jag öppnade inte en bok under hela min grundskoletid, jag gjorde inte en enda läxa men jag lyckades ändå få bäst resultat på alla prov. Vilket lärarna alltid hade en förkärlek att berätta varje gång vi fick tillbaka ett prov. De skrev alltid ut maxpoäng, medelpoäng och sen poängen på den som hade mest. Alla ville veta vem det var och lärarna tyckte att det var okej att lämna ut. Själv så ville jag helst öppna ett hål och försvinna för på rasten väntade ett helvete utan dess like…

Jag gick ut skolan med nästan bara 4or för att lärarna sa sig bara ha en femma att ge ut i varje klass och det fanns alltid någon som de tyckte behövde femman bättre än jag, för jag hade det ju så lätt för mig och kunde ju bli vad jag ville ändå. Efter nio år i grundskolan så var jag mer eller mindre ett vrak. Jag led av svår social fobi och orkade inte mer. Jag började gymnasiet men hoppade av. Jag som hade potential att bli vad jag ville höll på att bli ingenting.  Jag började efter ett år på folkhögskola och det var oerhört läkande. Där fanns ingen som dömde någon för vem de var. Jag som under hela min uppväxt försökt att passa in och vara så som jag trodde andra förväntade sig att jag skulle vara hade helt tappat bort mig själv och ångesten höll på att äta upp mig totalt. Det blev en omtumlande tid på många sätt och jag tappade fotfästet många gånger. Men alla där var oerhört stödjande och peppande. Där var det okej att misslyckas, där fick man vara som man var, med alla fel och brister och med alla styrkor och svagheter.

Efter ett år där jag enbart försökte hitta mig själv kom lusten till lärande tillbaka. Skolan var inte svår så den klarade jag av utan att ens vara på lektionerna men sen började jag känna att det blev tråkigt. Jag läste alla kurser som fanns och jag pluggade extra vid sidan av. Jag hade bestämt mig för att verkligen försöka göra något bra av mitt liv. Efter de två åren på folkhögskola så läste jag naturvetenskapligt basår på komvux med dubbel fart på allt. På ett år hade jag läst in all gymnasiematte som fanns och all kemi, biologi och fysik utan någon som helst ansträngning. Jag började sen på högskola och där kom den stora smällen!

Jag hade, ur studiesynpunkt, glidit igenom skolan på en räkmacka, men nu var det slut på det. Helt plötsligt skulle jag trycka i mig massor av för mig okänd kunskap och jag visste inte hur. Mina klasskamrater pluggade flitigt på och gjorde mindmaps och annat och själv satt jag som ett levande frågetecken. Jag hade ingen som helst kunskap om hur man gör för att lära sig. Jag hade aldrig behövt träna på det tidigare. Så det blev et kämpande utan dess like och jag kände mig för första gången totalt korkad och dum. Jag trodde aldrig jag skulle klara mig igenom utbildningen, jag var på väg att ge upp många gånger men det gick med stor ansträngning. Studieteknik lärde jag mig aldrig.

Min sociala ångest levde länge kvar och det var inte förrän min dotter blev äldre och hennes lärare sa att hon var särbegåvad som pusselbitarna trillade på plats. Min dotter hade så många likheter med mig och ju mer jag läste om särbegåvning ju mer förstod jag hur det låg till. Äntligen kunde jag förstå att min känsla av att vara fel och annorlunda kanske inte bara hade att göra med att jag var adopterad. Det var en enorm befrielse och numera känner jag mig sällan nervös och obekväm i andras sällskap. Jag har fått en helt annan trygghet i mig själv och mår nu psykiskt hur bra som helst. Alla mina tidigare besvär är som bortblåsta.

Nu vet jag vem jag är!


 

Duktig flicka!

 

Duktig flicka. Söt. Snäll. Hjälpreda. Lill-fröken. Plugghäst. Besserwisser. Smarthead. Duktig idiot!

 

Min resa genom det svenska utbildningssystemet har kantats av mycket förvirring, osäkerhet och en vilja att vara tillags och att anpassa mig – till förväntningar såväl som till utbildningssystemet. Problemet i denna vilja är risken att tappa bort sig själv då jag själv inte var medveten om varför det under lång tid kändes som att jag var, för att citera Jonas Gardell,  ”ett ufo på besök i mellanmjölkens land”.

 

När jag i vuxen ålder ser tillbaka på alla år i skolan är det flera olika händelser som påminner om varandra, oavsett om det har gällt förskola eller universitet. Som barn på förskola spenderade jag många timmar med att läsa sagor åt andra barn eller med att försöka att lära andra barn de enkla uppgifterna i övningsböckerna som skulle genomlidas. Lågstadiets matematikböcker var uträknade innan år 1 och skriv- och läseböcker innan det. Detta resulterade i att denna elev istället fick agera ”hjälpfröken” som min lärare uttryckte det. Jag gick runt i klassrummet till mina handuppräckande kamrater och försökte förklara stavning och varför Pelle hade tre äpplen kvar då han givit bort två av sina initiala fem. I efterhand har jag funderat på hur vuxna i skolvärlden kan ge ett barn ett sådan utsatt situation, att en sjuåring ska gå och rätta sina kamrater? Jag vet än idag med mig att ofta är svaret/lösningen så uppenbar att den kan vara svår att förklara, hur kan det inte då ha varit för en sjuåring? Under dessa tidiga skolår minns jag att jag ofta hörde ord som duktig flicka och ordentlig från omgivande vuxna. Under mina första skolår gjordes nog en del progressionsförsök, jag minns fortfarande att jag innan femårsgruppen läste Anne på Grönkulla och avancerade till Mina drömmars stad av Per-Anders Fogelström året därpå. Jag hörde min fröken berätta för kollegor att hennes elev var så duktig, men jag kan inte påminna mig att någon frågade mig vad jag tyckte eller ville. Jag var tyst, ”duktig” och en rätt tyst, ledsen liten tjej.

 

På detta sätt fortsatte skolgången, med att få uppgifter jag redan kunde, få repetera saker så många gånger att jag slutade att bry mig om uppgifterna och utan att någon såg vad jag behövde. Jo en, en bildlärare på högstadiet. Han utmanade, uppmuntrade, gav konstruktiv kritik och hjälpte mig att utvärdera. Han sa aldrig att jag var en ”duktig flicka” eller bad mig ägna tiden åt alla andras behov, utan uppmanade mig att göra mer avancerade bilduppgifter – jag älskade bild och gör det fortfarande! Under denna högstadietid blev jag själv mer medveten om att jag reflekterade över kunskap på annat sätt än mina kompisar (och lärare). Dock avvek jag så pass mycket att det blev godkänt av omgivningen, udda med klarade mig undan med det. Under gymnasietiden upptäckte jag ändå att jag hade förmågan att kunna utmana mig själv, att kunna leta upp andra alternativ, att vara påläst vilka möjligheter som finns osv, något som jag fortfarande har stor nytta av. Under högstadietiden valde jag att skriva allt mer, jag skrev berättelser som publicerades i olika tidskrifter och startade en skoltidning. Det skrivna ordet i kombination med illustrationer blev mitt sätt att uttrycka mig och signalera min frustration. Men utifrån sett var jag högpresterade, trots att den största tiden användes till annat än skolarbete.

 

Då jag påbörjade mina universitetsstudier blev mönstret det samma, en kamrat har efteråt berättat att:  ”det märktes att du redan kunde det vi läste så fort du öppnade munnen”! Det var ingen värdering utan bara ett konstaterande. Just det förhållningssätt har jag landat i som vuxen, att se mina kvicka och komplexa tankebanor som en tillgång och egenskap, inte som något som jag ska bedömas efter. Under mina initiala fyra års universitetsstudier arbetade jag för att slippa studielån och spelade innebandy på elitnivå parallellt, vilket förmodligen var min räddning. Tendensen blev periodvis att jag istället för att läsa på bredden, läste på djupet och på så sätt avancerade själv. Dock har jag under den senare studietiden varvat att vara högpresterande i samband med studier till att inte alls vara det. Idag studerar jag fortfarande,  både fördjupade kurser men även på bredden, för mitt höga nöjes skull.

Det skrivs mycket om viss ärftlighet avseende särbegåvning och att barnet kanske har en förälder/ett syskon/en släkting som förstår det, eller som barnet själv kan känna igen sig i. Jag är adopterad och har av dessa skäl inte något biologiskt arvsband, dessutom var mina föräldrar oförstående inför mig som barn. Av min mamma fick jag samma omdöme som från skolvärlden, att jag var så duktig! Min pappa såg mig som provocerande och obstinat, när jag undrade över saker som sades och ofta även ifrågasatte. De är fortsatt oförstående inför komplexiteten, jag är fortfarande ”duktig”!

Idag har jag tre barn där alla tre, i kvantitativa mätningar, placerar sig över genomsnittet, men där två är konstaterat särbegåvade med tester. Jag jobbar mot att de ska få utmaningar på sin nivå, inom sina intresseområden, att de ska få avancera men också få möjlighet till ett utvecklade socialt sammanhang. Försöker idag att ge bekräftelse, att det är ok att tänka annorlunda, bra att tankarna går egna vägar, starkt att utmana sig själv och fantastiskt att våga vara sig själv.Kommet från en som fortfarande inte läser Per-Anders Fogelström….

 

/Caroline, 40 år

Mamma till en särbegåvad, men inte alltid högpresterande, son och en dotter som på förskolan inte förstår varför andra barn inte diskuterar vattens olika densitet i förhållande till form. Tänker mig vara en förebild både som särbegåvad och som mamma, genom att överleva, genomleva utbildningssystemet (idag mer på mina villkor än tidigare) och att som kvinna forska inom ett starkt mansdominerat område.


 

Särbegåvning kommer till ett pris

 

Visst skulle det vara ett härligt liv att vara särbegåvad om det vore så som många föreställer sig det – att man är mest som vilket annat barn som helst men med en lite kraftfullare ”dator” i skallen att koppla på när man känner för att underlätta livet eller rent av briljera. Men allting kommer med ett pris och särbegåvning är inte ett löst tillbehör utan påverkar hur hela din hjärna fungerar.

 

Förr använde man ofta benämningen ”överbegåvad”, där man kan dra parallellen till överrörlighet. Den som är överrörlig har en rörlighet i lederna som är större än vad som är nödvändigt eller ens funktionellt i de flesta situationer. Som normalrörlig eller stel är det lätt att tycka det är ett lyxproblem, men man har aldrig upplevt den ledvärk och upprepade ledskador som överrörligheten ger upphov till. Såvida du inte drömmer om att bli elitgymnast eller ormmänniska på cirkus är det således mer funktionellt att vara normalrörlig.

 

På motsvarande sätt är det för en sär/överbegåvad. Du har en känslighet, aktivitetsgrad, associationsförmåga och så vidare som är större än vad som är nödvändigt eller ens funktionellt i de flesta situationer i din vardag. Visst kan din känslighet göra att du uppfattar nyanser och detaljer som går de flesta förbi. Din ständigt högaktiva hjärna, som aldrig går på tomgång, gör att du, utan att ens aktivt ha initierat problemlösandet, har tänkt tio tankar innan en normalbegåvad ens har identifierat det som ett problem (vilket det kanske inte heller är). På samma gång distraherar din associationsförmåga dig från att vara så närvarande som du önskar, med ständiga popup-fönster från ditt inre kunskapsbibliotek i kombination med att du löpande ser projektioner av vad det du ser har för koppling till – eller hur det potentiellt skulle kunna samspela med andra områden, vad det innebär i förlängningen och tjugoelva andra spontana analyser. Särbegåvning utgörs av ett samspel mellan dessa tveeggade egenskaper och är praktiskt för akademiska partytrick och ett antal potentiella framtida karriärer som kan vara till stor nytta för hela samhället.

 

Men i en svensk grundskolekontext är särbegåvning allt annat än funktionellt i vardagen. Din outnyttjade överkapacitet ligger inte passivt och väntar på att behövas utan får dig att klättra på väggarna och bli utåtagerande, alternativt försvinna in i din egen introverta tankevärld. Även om du klarar proven utan större anmärkningar så gör du det utan att behöva utmana dig själv och senare i din utbildning kommer begåvning inte längre kunna kompensera för aktivt lärande. Du kommer då att sakna den studieteknik som dina jämnåriga stimulerats att utveckla under hela sin skoltid. Hela tiden kommer du känna att ständig repetition av sådant du redan kan är rent smärtsamt och du får starka olustkänslor av att arbeta utan inre motivation och förväntas memorera istället för att förstå.

Parallellt nöts ditt sociala självförtroende snart ner när du tvingas skala bort allt som verkligen är du för att få tillgång till någon sorts gemenskap. Du får, även av välvilliga ickemobbare, veta att du är lite väl intensiv, tar för mycket plats, pratar för snabbt, avbryter andra, hoppar hejvilt mellan olika ämnen och associationstrådar, är lillgammal eller låter snobbig i att du använder alldeles för många krångliga ord och så vidare. Din känslighet gör att du hela tiden tar in fler dimensioner än vad som är meningen av såväl ord som kroppsspråk och du kan på så sätt uppfatta och uppleva även outtalad kritik väldigt starkt. Känsligheten kan samtidigt göra att du ibland överväldigas av intryck så pass att filtreringen inte hinner med och du har därför ett annat behov än omgivningen av att ibland begränsa sinnesintrycken och på olika sätt samla tankarna.

När du bubblar över av entusiasm och vill dela med dig av något som intresserar dig så möts du allt som oftast av ointresse eller himlande ögon. Deltar du istället i någon annans diskussion så upptäcker din hjärna ett högintressant stickspår eller association i din inre databank, som ibland får dig att logga ut från omvärlden i ett par sekunder (även mitt under pågående konversation). Men du vet av erfarenhet att dina inlägg i diskussionen inte kommer röna någon större uppskattning, så du nöjer dig med generiskt kallprat som med goda marginaler inte sticker ut och riskerar att få andra att betrakta dig som ett ufo. Det underlättar föga att dina preferenser och värderingar är starkt bundna till just din inre person, när ombytlighetsförmåga och vilja att bygga identitet utifrån och in är social hårdvaluta i klassen. Den godtyckliga naturen i premierade normer och uttryck leder dig mer fel ju mer du försöker analysera dig till förståelse och du undrar varför just du saknar den inre kompass och autopilot som tycks guida andra att obekymrat navigera sig till acceptans och gemenskap.

Du kommer uppleva många starka känslor under din skolgång, men att känna dig förmer kommer inte att vara en av dem. I en svensk undersökning från 2010 beskrev 92% av särbegåvade att deras skolgång varit ett rent helvete och det finns till och med exempel på barn som övervägt limsniffning i förhoppning om att få en mer normalbegåvad hjärna. Att någon ”stark” kan vara utsatt och lidande är dock för många inte bara otänkbart – bara tanken är provocerande. Trots att din intellektuella potential bara är en bråkdel av vem du är som människa så får du klä skott för gamla tveksamma ideologiers sammanblandning mellan intelligens och människovärde.

 

Din intelligens är inget du kan välja, men att visa tolerans, ödmjukhet och öppenhet inför att vi alla är olika och har olika behov är ett medvetet val som förenar oss alla som människor.

 

/Johan Andersson, 39 år

Pappa till särbegåvad dotter, som inte ska behöva genomlida en liknande skolgång. Ett helvete i lågstadiet, särskola i mellanstadiet och skoltrött (med skolans lägsta betyg i 8an) i högstadiet. Chockhöjde betygen i 9an och snackade in sig på elitstämplat gymnasium fullt av högpresterande, men hittade aldrig riktigt studiemotivationen och -tekniken. Först tio år senare infann sig lusten till högre utbildning, som ledde till dubbla magisterexamina.

 

 


Att sjunga för döva

Tänk dig att du är ett barn som kan sjunga, du kanske sjunger så vackert att änglarna gråter. Men ingen blir hänförd, för ingen runtomkring dig kan höra. Alla i din närhet är döva, föräldrar, släktingar, alla. Din sång klingar för döva öron. Den fyller ingen funktion, den värdesätts inte.

Upplever du dig begåvad då?

Fortsätter du sjunga?

Själv visste jag inte att jag var begåvad. Jag var bara annorlunda, fel. Tills jag fick ett barn som var annorlunda. Hemma var han begåvad, smart, djuptänkande, empatisk, intelligent, konstnärlig, påhittig, känslig, humoristisk, analytisk, klok, kompetent, kunnig, men på ett annorlunda sätt, långt över sin åldersnivå. Men i skolan… Där hände ingenting, inga prestationer, inga kamrater, ingenting. Och ångesten kom, ensamheten, självförebråelserna, depressionen. Till sist kom diagnosen Asperger, fastän den inte stämde.

Och jag såg mig själv, min egen omgivnings långt mindre akademiska försök att problematisera min ”annorlundahet”, vilken jag sedan dess burit, dolt, lärt mig att undertrycka. Hur många utbildningar, arbetsplatser, sociala sammanhang som jag inte låtsats, stängt av, lagt mig, för att det inte ska märkas att jag fattat för länge sedan, att jag vet att de har fel, att jag begriper hur det egentligen ligger till. För ingen gillar ett ”smartass”.

I min uppväxtmiljö, en invandrad lägre arbetarklass, värderades inte akademiska meriter. Där skulle man utföra sina sysslor med en stoisk brist på ifrågasättande. Inte läsa. Inte diskutera. Inte känna. Sjuttiotalets politiska aktivism gick förbi medan min omgivning bet ihop, skilde sig, skaffade styvfamiljer, gick till jobbet och höll käften framför ”Dallas” på TV.

Själv lärde jag mig skriva innan jag började skolan, helt omotiverat. Och jag ritade. Jämt. Ensam i mitt rum, där jag ville sitta med min penna och min gitarr, skriva dikter och låtar, fastän jag inte ens visste att det fanns konst och poesi, aldrig lyssnat på något annat än Vikingarnas ”Kramgoa låtar”. Jag och mina kamrater skulle ju bli fabriksarbetare, som en studievägledare sa en gång till klassen. Vi skulle hålla upp samhället, vara arbetsmyrorna i stacken, kuggarna i hjulen. Och jag gick hem och dog inuti. Jag som ville dikta, rita, skriva musik på gitarren, lära mig alla världens språk, komma på hur universum var beskaffat.

Men jag lärde mig att dölja allt det, att portionera lagom så att jag blev accepterad, alltid hade kompisar. För jag var socialt begåvad också. Jo, det är också en begåvning bland alla andra. Och jag var skicklig, kunde lägga mig hur platt som helst, härma vilka sociala koder som helst, låtsas att jag ingenting kunde, ingenting förstod. Jag behövde ändå inga bra betyg, mina föräldrar hoppades bara att jag skulle jobba i snabbköpet eller på fabriken. Där behövde man inte några betyg, inte ens gå på gymnasiet på min tid. Och för att klara proven behövde jag bara att lyssna lite på lektionerna, bläddra i boken kvällen innan och tänka själv. Och svara lagom mycket, så ingen märkte att jag var duktig. Höga betyg var inte ”inne”. Så jag skolkade och försvann tidigt in i självdestruktivitet. Bättre att supa ihjäl sig i ett dike än att hamna på fabriken.

I min ensamhet ritade jag, skrev dikter och låtar på gitarren, gärna på främmande språk, och kom på nya ackord som jag inte trodde fanns. Och var ”för känslig”, som de andra sa, för ”annorlunda”.

I en annan miljö skulle de säkert ha sagt att jag sjöng vackert, som i analogin här ovan, kanske så att änglarna kunde ha gråtit, om det funnits några. Men eftersom de runtomkring mig var stendöva så drog jag följande slutsats: Jag var dum.

Jo, faktiskt.

Dum, korkad, ointelligent, ja, rentav lite efterbliven. Jag kunde ju inte skratta åt deras skämt, jag begrep dem inte. Inte heller kunde jag ta mig igenom Kitty-böckerna eller tycka att kortspel var en tillfredsställande sysselsättning.

 

Det måste vara fel på mig, helt enkelt. De andra var rätt, jag var fel.

 

Jodå, det var festligt att beställa oljemålningar av mig till bemärkelsedagar, praktiskt att jag sjöng på begravningar och komponerade dikter till brudparen, men däremellan… överkänslig, missanpassad, fel. Så jag slutade att sjunga.

En dag fick jag alltså ett barn som jag själv. Men han hade något, han hade mig. Och jag hittade begreppen, hittade den internationella forskningen och till sist Anita Kullander och hennes Filurum. Därför har min mitt barn fortsatt att sjunga. Hans begåvningar har fått finnas, trots skolans motstånd mot att ”gå fram för snabbt” och att räkna ut saker på sitt eget sätt, trots andras uppfattning att små pojkar ska slåss och sparka på bollar, inte sitta hemma och analysera universum.

Mitt barn har fått må dåligt, utan att vara ”fel”, och slipper grubbla helt ensam. Och han vet något som jag inte visste: Han vet att han är begåvad. Han vet också att inte alla andra förstår det, att det finns de som är ”döva” här i världen, och att det är som det ska. Vi kan inte alla vara lika, men vi kan vara lika värdefulla.

    Och det är det finaste vi kan ge till de begåvade barnen så att de känner sig värdefulla: Någon som hör deras sång. 

 

/Mona,47 år


 

Min berättelse – om ensamhet

 

Jag gillar inte ordet särbegåvad. Om jag använder det om mig själv känner jag mig precis så udda, utanför och fel som jag i hela mitt liv trott mig vara. Det var när jag läste en intervju med Anita Kullander hösten 2012 som pusselbitarna började falla på plats.

Jag var ett tyst och stillsamt barn. Jag lärde mig läsa själv långt före skolstarten. Siffror och matte har jag alltid tyckt om. Mina föräldrar hade ingen utbildning utöver folkskola. För pappa fanns inget annat val än att jobba i sin fars firma. Han lärde mig multiplikation innan jag började skolan. Vi gillade klurigheter och korsord. Mammas ekonomiska och sociala bakgrund satte stopp för hennes eventuella önskemål om utbildning. Hon har alltid läst mycket och det var bara självklart att man skulle läsa böcker. Både hon och pappa läste böcker för oss barn varje dag, både före och efter att vi lärt oss läsa själva. Men framåt högstadiet-gymnasiet kunde de inte hjälpa oss så mycket med skolarbetet. Jag vet att jag såg fram emot att börja skolan, där jag skulle få lära mig skriva och räkna på ”rätt” sätt. Det fanns i min uppfostran inbyggt en respekt för lärare och annan ”överhet”, så i skolan gjorde jag alltid det jag skulle, fast jag var för tyst. Alltid för tyst. Och blyg, vågade inte ofta opponera mig när jag tyckte läraren hade fel eller var orättvis. Jag tyckte det var rysligt tjatigt att läraren sa samma saker så många gånger och jag undrade ofta varför klasskompisarna inte lyssnade första gången så att vi kunde slippa repetera så mycket. Jag behövde inte plugga så mycket men blev ändå kallad plugghäst om någon råkade se mina resultat, som jag tidigt lärde mig att försöka hålla hemliga. Jag var oftast ensam. Jag blev inte direkt mobbad men var aldrig riktigt med. Jag kunde tänka att de jämnåriga var barnsliga och dumma. Men det var ju en elak och inte alls okej bedömning av mina medmänniskor, alltså var det mig det var fel på. Det var inte heller lätt att hitta någon som var som jag, eftersom jag inte riktigt kunde identifiera vad som gjorde mig annorlunda. Länge sökte jag mig till människor som jag trodde var som jag: lite udda, utanför, ensamma. Men det stämde sällan eller aldrig, blev ingen kontakt, inget utbyte. När jag senare fick kompisar som jag trivdes med förstod jag att jag faktiskt tyckte om att vara tillsammans med andra . Men då var det för sent, jag hade redan så inpräntat i mig att det var fel på mig, att jag trodde att jag fick vara med tack vare mina nya kompisars snällhet.

Efter gymnasiet träffade jag en kompis där det stämde direkt. Hon hade liksom jag gått ut gymnasiet med höga betyg och vi hade samma intressen. Hon blev min bästa vän. När jag och han som skulle bli min man fann varandra kände min kompis sig bortglömd och övergiven. Jag är glad att hon sa det till mig, för det fick mig litegrann att förstå att hon faktiskt ville vara med mig för min egen skull. Hon hade ju pojkvän och jag trodde att hon och hennes kille och de andra kompisarna/paren skulle tycka det var bra att jag var med min kille så att de inte behövde släpa på mig hela tiden.

När studietiden var slut skingrades kompisarna över landet. Några höll kontakten men de flesta tappades bort. De flesta människor verkar få nya vänner på nya orter, men inte jag och min man. De flesta människor på en ort har bott där sedan barndomen, eller har återvänt hem efter studier, och har sina självklara sociala sammanhang. Vi gjorde några tappra försök att bjuda hem folk på fika men det blev aldrig kontakt. Någon bjöd tillbaka men några gjorde det inte. Så det måste ju vara något fel på oss. Vi var nog för blyga/tråkiga/dumma för att någon skulle vilja vara med oss tänkte jag. Eller inte tillräckligt fina. Att ha arbetarklassbakgrund och högskolestudier är en svår kombination, fortfarande. Man passar inte in någonstans.

När våra barn var små ”hängde” jag mycket på ett föräldraforum på internet där jag fann andra som också var ensamma och hade svårt att hitta vänner. För första gången kände jag att jag inte var ensam om detta. Och jag började definiera mig själv på ett mer positivt sätt: en ensamvarg med stark integritet, en kräsen individ med stora krav på den jag ska kunna umgås med och ha utbyte av, en speciell person med ovanliga intressen. Barnen hade också gett mig en ny syn på mig själv, att bli förälder gav mig självkänsla och existensberättigande som inget annat. Nu mötte jag genom jobbet en person som kom att bli min vän. En person som uttryckte att ingen tyckte om henne. Att det var svårt att passa in. Att hon (som blivit utredd av psykolog av någon anledning och fått veta att hon hade ett iq över 135) kände sig udda som kunde se mönster och samband som ingen annan förstod. Här blev det kontakt direkt, å så intressanta samtal vi har!

En dag läste jag en intervju med Anita Kullander, om att skolan missar de begåvade barnen. Artikeln fick mig att börja gråta av igenkänning. Det var som om Anita delvis berättade om mig; den tysta duktiga flickan som försökte dölja sina kunskaper och sina fina resultat för att passa in, som ändå inte passar in utan förblir ensam och utanför. Och jag kände igen mina barn, som jag ju redan visste är väldigt lika mig.

Sedan jag kom med i Filurum har jag fått bekräftelse som aldrig förr. Det finns fler som jag. Och det finns hopp för mina barn och deras framtid. Aldrig ska de, som jag, behöva mörka vad de kan. Aldrig ska de, som jag, behöva höra oemotsagt att de inte ska tro att de är något. Aldrig ska de oemotsagt behöva uppleva att de är fel och inte passar in. De ska ha ett hopp om att vänner och likasinnade finns någonstans där ute. De ska få lära sig allt de vill, om inte i skolan så hemma. Vi föräldrar ska kämpa för deras rätt i skolan. Jag och min man har ju helt andra förutsättningar att hjälpa än våra outbildade föräldrar hade. Och jag är numera stolt över mig själv, över min intelligens. Numera ser jag lite varstans andra som är lika mig, för nu vet jag vad jag ska titta efter. Jag är fortfarande ganska ensam, men det gör inget, för nu förstår jag varför. Och det är inget fel på mig, tvärtom!

/Marie, 45 år


 

Särbegåvning ur tre generationers perspektiv

 

Att vara särbegåvad är egentligen det bästa som finns men självklart har det sina sidor. Jag upptäckte min särbegåvning väldigt sent vilket då skapade problem för mig i skolan. Jag tänkte dela med mig av min berättelse fast ur tre perspektiv: min mors, mitt eget och min dotters.

 

Mors historia:

Jesper var alltid väldigt tyst och eftertänksam som barn. Han är minst i en skara på fem och dessutom enda pojken så vi visste inte riktigt vad vi hade att vänta oss. Vår släkt är en typisk arbetarfamilj. Själv arbetade jag på kläckeri och senare som städerska. Jespers framlidne far jobbade som rörläggare och senare i livet verkmästare. Det där med att läsa böcker och att intressera sig för vetenskap låg inte riktigt för oss även om Jespers far snabbt insåg att Jesper var intresserad av ämnet. Han fick därför både tidningen Illustrerad vetenskap när han var 8 år och en dator när han var 10 år.

I skolan fungerade allting bra. Det enda som vi hörde från lärarinnorna var att Jesper var lite tyst på lektionerna men att han annars alltid skrev bra på proven. Jag såg aldrig att han gjorde någon läxa utan mestadels tillbringade han tiden läsande eller så byggde han något av lego eller vad han nu höll på med.

Han lärde sig att läsa själv, jag vet faktiskt inte när, men en kväll satt vi hemma hos min syster. Plötsligt sade hon: Titta, Jesper låtsas att han läser tidningen. Vi skrattade en del för det såg så verkligt ut. Då frågar han plötsligt vad som var tanken att Voyager 1 och 2 skulle göra i rymden och hur man skulle göra för att få arbeta med rymden. Jag blev lite orolig at han skulle bli ”förläst” men tydligen så kan man inte det.

Jesper var oftast tyst och blyg hemma. När vi tittade på TV satt han alltid väldigt nära. Eftersom han klarade av alla lektioner fast han satt längst bak i klassrummet så tänkte vi inte på det. Men det visade sig att han såg nästa ingenting så han måste haft lätt för sig i skolan.

I femte klass var första och egentligen enda gången som han hade problem i skolan. Han fick en vikarie som absolut ville att Jesper skulle skriva snyggt när han lämnade matteläxan. Trots idel tandagnisslan så gick det inte. Han har alltid haft en mycket dålig handstil. I tre veckor kämpade han hemma timme ut och timme in för att det skulle bli snyggt och till slut bad han om hjälp, för första och enda gången. Hans pappa insåg att Jesper inte skulle klara av det utan tog helt enkelt med sig läxan till jobbet, fotostatkopierade den och skickade med en lapp där det stod att Jesper kunde få med sig hur många kopior som helst av läxan. Läraren ringde sedan och var arg men Jespers pappa löste problemet och därefter slapp han lämna in fler läxor snyggt skrivna.

Senare samma år fick vi reda på att Jesper stammade i skolan och att detta var ett problem. I en vecka fick Patrik därför gå på teaterskola istället för att hjälpa till att arbeta bort stamningen. När han kom tillbaka sade läraren att stamningen var helt borta.

I sexan slutade vi försöka hjälpa Jesper med läxan, dels för att den var för svår för oss, vi hade bägge bara 6 års grundskola bakom oss, dels för att han inte behövde ha hjälp. Skolan blev därför sedan en vit fläck for oss. På kvartssamtalen var det samma historia: Jesper behöver prata mer men det går bra i skolan. Han gick ut med 3.3 i betyg och kom precis in på Naturvetenskaplig linje i Eslöv. Hans gymnasietid gick oss helt förbi. Dels blev hans pappa sjuk i stroke och dels höll han sig för sig själv med sina experiment, böcker och datorer. Han gick ut gymnasiet med 3.5 i betyg men kom ändå in på universitetet. Vi förstod aldrig varför han ville plugga vidare men det var något han alltid drömt om.

En dag när Jesper var 33 år kom han hem och berättade att han gjort Mensas prov och fått reda på att han hade jättehög IQ. Jag förstod inte vad det var och trodde att det var något farligt. Han skrattade och sade att: ”Nej, det är inte farligt, jag är bara en av världens intelligentaste människor i världen.” Han sade aldrig hur högt han hade men att det var högt även ur Mensas synvikel. Jesper har alltid tänkt annorlunda och varit väldigt känslig. Jag antar att detta nu fått sin förklaring.

 

Patriks historia:

Mina första minnen har jag från 8 månaders ålder, delvis stödda av kort, men jag kommer mycket väl ihåg både känslor och ordagrant vad jag tänkte i de situationerna. Jag lärde mig att läsa helt enkelt genom att följa mors finger i boken när hon läste sagor för mig. Jag ville oftast ha boken kvar i sängen när hon läst klart så att jag kunde läsa den själv igen. Vad jag vet har jag alltid kunnat läsa men det blev uppenbart för mig att jag kunde när mors syster skrattande sade att jag låtsades läsa. Jag blev lite irriterad för att jag just då försökte förstå varför kronan devalverats 10 % så jag slängde ur mig en fråga om någon artikel om Voyager 1 och 2 (som jag redan visste allt om) för att visa att jag minsann inte låtsades. Det var nog första gången jag blev irriterad för att någon ifrågasatte min integritet, men definitivt inte sista.

På lekskolan när jag var 6 år var det som en dröm för biblioteket låg mitt över vår lokal. Jag tillbringade största delen av tiden därinne och läste, läste och läste. När jag fick tag i Sagan om Ringen streckläste jag den två gånger, något jag fortfarande gör en gång om året för minnenas skull.

Det var en stor dag för mig när jag började skolan för då skulle jag äntligen få lära mig riktiga saker. Redan första dagen blev jag besviken över att de gjort skolan så dumt så vi som satt längst bak inte kunde se tavlan för att den var för långt bort. Men jag hörde ju vad läraren sade och de böcker vi fick läste jag slut direkt och sedan satt jag bara av tiden. Man fick inte jobba framåt utan alla skulle jobba på samma ställe hela tiden. Eftersom min lärarinna gjorde klart för mig att om jag blev klar för tidigt så fick jag sitta och vänta på den andra började jag att fantisera om allt möjligt. Jag fick Drakar och Demoner när det kom ut och byggde upp en fantastisk fantasivärld och spelade det i mitt huvud under många år. Jag tar faktiskt fram det spelet i mina tankar då och då fortfarande.

I fjärde klass gjorde jag ett syntest och då visade det sig att jag inte såg ett skvatt. Ni vet den där stora bokstaven A som är överst på tavlan? Jag såg inte ens tavlan. Men jag hade en gång i tiden sett tavlan i min gamla skola och memorerat texten eftersom jag trodde att det skulle vara något prov. Så varje gång det var syntest fick jag alltid perfekt syn. I fjärde klass hade de ett annat syntest och då föll jag igenom. Jag kom ihåg när jag fick mina första glasögon. För första gången i mitt liv såg jag att det fanns skyltar ovanför affärerna, att det fanns saker i skyltfönsterna och att det flög fåglar i luften.

Jag tyckte att skolan var fasansfullt tråkig. Mina klasskompisar var delvis snälla men de gick inte att prata med. Jag var intresserad av astronomi, biologi, genetik, hjärnfysiologi, robotik etc. De var mest intresserade av fotboll. Under en period var jag mobbad tills jag en dag lappade till en kille som irriterade mig på riktigt. Efter det upphörde mobbningen. Jag blev aldrig riktig en del i klassen men hade ändå en del kompisar. Det var ingen som såg mig som en av plugghästarna eftersom jag sällan brydde mig om att göra bra ifrån mig på proven. Jag brukade tröttna en bit in och slarvade igenom för att kunna återgå till mitt rollspel.

Jag stammade en del och fick gå på en teaterskola i en vecka. Först var det obehagligt men när jag förstod att skådespelarna faktiskt går in i en roll på riktigt så tänkte jag att jag kan väl prova det också. Sagt och gjort så skapade jag en roll av en kille som var som jag men som kunde prata utan att stamma. Jag tog hjälp av en övning där jag lär mig att kontrollera talrytmen med höger hand. Jag pratade för snabbt och munnen hann inte med. När jag lärde mig att styra rytmen försvann också min stamning.

På högstadiet slutade jag att göra läxan helt. Jag var både skoltrött och uttråkad. Det var bara på kemilektionerna som det var lite roligt. Jag gjorde en mindre revolution då och definierade mig själv som hårdrockare, något jag hade med mig tills nionde klass då jag började att klä mig snyggt istället. Skolan var något jag genomled. Mina betyg var väl si så där men jag kom in på Naturvetenskaplig linje i alla fall. I nionde klass fick jag för första gången ett kvitto på att jag var snabbare än alla andra. Man skulle göra en speciell form av läsförståelse där man skulle läsa en text och sedan svara på frågor. Vi fick 1 h på oss. Efter 9,5 minuter var jag klar och hade både läst texten och svarat på frågorna (jag hade missat två frågor så jag fick inte alla rätt). Tiden gick och fem minuter senare var klassens plugghäst klar. Därefter kom resten av klassen en efter en. Testledaren trodde först att jag fuskat men såg på mina svar att jag faktiskt förstod. Detta var något standardiserat test som en del i en stor undersökning och jag hade placerat mig absolut först.

Gymnasiet var mycket roligare. Jag hade turen att hamna i en mycket studiemotiverad klass. I denna gruppen kände jag att jag hittade personer att prata med som faktiskt hade motsvarande intresse. Jag var dock hårt drabbad av min obefintliga studieteknik och halkade efter en del första året innan jag fick det att fungera. Mina föräldrar förstod ingenting av vad jag gjorde, vare sig i skolan eller hemma, men det var helt ok för mig del. Jag hade mina böcker och mina datorer. På gymnasiet blev min far sjuk i stroke och för första gången fick jag på allvar se hur människan påverkades av en hjärnskada och hur man faktiskt kan komma tillbaka igen. Jag insåg då att jag ville jobba med människor, med psykologi och att hjälpa andra att hitta tillbaka till ett fungerande liv. Sista året på gymnasiet tog jag krafttag i mina studier och fick precis så bra betyg att jag kunde komma in på universitetet. Jag läste en Magister i Socialt Arbete, en utbildning jag är väldigt nöjd med, men samtidig var universitetet rena lekstugan för mig. Jag spikade tentorna, läste böckerna en gång och tentapluggade bara någon timme.

Fortfarande såg jag mig inte som särbegåvad utan mer som en duktig student. Av olika anledningar mellan två jobb fick jag möjlighet att göra ett antagningsprov till en konsultkurs via AF. Det var en hel del olika begåvningstest man skulle göra. Jag fick i efterhand reda på att alla testledarna utom en var helt säker på att jag fuskat för jag hade skyhöga resultat på allt. Dock var där en av ledarna som kunde lite om särbegåvning. Jag fick göra ytterligare en intervju där jag fick skriva ett normerande IQ-prov. På det fick jag 180. Huruvida detta stämmer eller ej låter jag vara osagt men då förstod jag att jag nog är smartare än genomsnittet.

När jag var 33 år och glidit in på mitt nuvarande yrkesområde: säkerhetsarkitektur gjorde jag provet till Mensa och fick ”135 eller mer”. I två dagar nere i Paris fylldes min hjärna av klickande ljud. Det var allting som föll på plats. Jag hade då en dotter och ett barn till var planerat. Om de också blev särbegåvade skulle de få en bättre skolgång än jag fick.

 

Jespers dotters historia:

Pappa brukar berätta att jag var väldigt klipsk och snabb som barn. Idag är jag 12 år och särbegåvad. Jag lärde mig att läsa tidigt men har aldrig upplevt att jag skulle vara speciellt smart. Kanske beror det på att alla i familjen är särbegåvade. Pappa är det öppet och aktivt, mamma är jättesmart men tror inte riktigt på att hon är det och min lillebror är också jättesmart. Men jag och pappa är smartast.

När jag gick i tredje klass började min pappa prata om att jag alltid verkade ha det så lätt i skolan. Han hade alltid hjälpt mig att fokusera på att alltid göra skolarbetet rätt. Alla läxor skulle göras rätt och bra, fast de var så väldigt lätta. ”Gör du det rätt nu så blir allt lättare sedan, då hinner vi läsa mer i pappas böcker sedan.” Pappas böcker var allt från relativitetsteorin till hjärnans uppbyggnad. De var mycket roligare än ”Max potta”.

Jag hade lite stökigt med en engelsklärare eftersom jag pratar flytande engelska. Språk har alltid varit min grej. Hon lät mig inte läsa på egen hand i skolan utan jag skulle tvingas att sitta med i klassrummet och lyssna när de andra tragglade glosor. Jag pratade med pappa om detta och då träffade han min lärare och så diskuterade han särbegåvning. Det var då som jag själv insåg att jag var mycket smartare än mina klasskamrater.

Idag har han och jag en ständig dialog om allting. Eftersom mamma och pappa skiljt sig tillbringar jag tiden 50/50. För att komma till skolan måste pappa köra mig 45 min för att komma dit. Under de 45 minuterna i bilen så diskuterar vi allt möjligt. När vi läste om atomer i skolan pratade vi om kvarkar, Bohrs atommodell och kvantfysik. När vi läste om fotosyntesen i skolan pratade vi om genetik, cellens funktion och mitokondrier.

Ibland berättar pappa om hur det var att vara särbegåvad utan att veta om det. Jag är själv glad att fått reda på det tidigt. Jag har ibland känt mig konstig men jag har förstått att det beror på att jag helt enkelt tänker snabbare än de flesta. Pappa har aldrig styrt mig vad jag vill bli utan alltid hjälpt mig att fördjupa mig när jag varit intresserad av något. De sista åren är det veterinär som jag vill bli, fast kan jag inte bli det får jag väl bli läkare istället.

/Jesper 42 år

 

Självkänsla och understimulans

När jag var liten i början av 70-talet var jag ett tryggt barn, men rätt så obstinat och allmänt bråkig. Mina föräldrar tyckte att jag bråkade lite väl mycket med min lillasyster och med kamraterna på dagis och tog mig därför till BUP (även om det säkert inte hette BUP på den tiden), där jag kommer ihåg att jag fick leka i en stor inomhussandlåda med väldigt finkornig sand medan det stod folk i vita rockar och tittade på. Det var mest krigsleksaker i sandlådan, men sådana gillade jag inte. BUP kom fram till att det inte är något fel på mig, men att jag var ”understimulerad”. Jag kunde läsa utan problem långt innan jag började skolan och visste allt om vissa få ämnen som jag tyckte var speciellt intressanta. Joe Kaufmans böcker i ”Så funkar det-serien” kunde jag närmast utantill. Nu i efterhand har jag hört att frågan var uppe om att jag skulle börjat skolan ett år tidigare, men att både pedagoger och föräldrar tyckte att jag inte var redo på det sociala planet (var inte ”skolmogen” sa man).

Jag gick igenom hela skoltiden med känslan av att jag inte lärde mig något och att jag inte passade in. Jag minns att jag hade en grundmurad egen övertygelse om att jag var teoretiskt duktig, men ändå lyckades jag aldrig prestera bra i skolan. Jag tror i och för sig att lärarna såg att jag inte var någon dumskalle, men jag lyckades aldrig visa det i skolans formatmall. I femman och sexan hade jag en lärare som aktivt utmanade oss alla i klassen på olika sätt och nu i efterhand så upplever jag de två årskurserna som de enda som var i någon mån givande under hela grundskolan. I högstadiet var det bara SO-ämnena som jag hade något som helst intresse av. Jag gjorde aldrig någonsin läxor och läste sällan på till prov. Jag klarade mig liksom hyfsat ändå, genom min allmänbildning och information jag fått på lektioner. Ofta kunde jag också snacka mig ur situationer där jag inte gjort det jag förväntades och det var sällan eller aldrig någon som ställde några krav på mig, vare sig från skolan eller hemifrån. På lektionerna var jag en klart störande elev. Jag ifrågasatte ofta det lärarna sa och det fungerade acceptabelt med de lärare som var intresserade av diskussion, men katastrofalt med de som strikt ville följa sin mall. Mitt slutbetyg bestod av en tvåa, ett par femmor i SO-ämnen och resten lite blandade treor och fyror. En sann medelmåtta med andra ord. Trots de medelmåttiga skolresultaten som i perioder medförde att jag tvivlade på min förmåga att fungera i samhället så har jag aldrig tvivlat på att jag är smart och för mig var det inget alternativ att välja annat än särskild matte och särskild engelska även om jag inte visade sådana färdigheter i skolan. Någon enskild högstadielärare har totalt missat att jag haft förmågor och han avfärdade mig grundligt som människa. Det var jobbigt då, men jag tror inte att det i sig har fått så stora konsekvenser, eftersom jag ju visste att han hade fel när han sa att jag var ”dum som en dörr” och inte skulle klara en teoretisk linje på gymnasiet.

Jag läste ekonomisk linje på gymnasiet. Mönstret var i stort sett detsamma som i grundskolan. Jag förstod allt lärarna sa på lektionerna och tyckte att jag inte hade behov av ytterligare kunskaper via läxor eller att läsa på till prov. Mycket av min tid gick till elevrådsarbete och liknande engagemang. Jag gick ut med cirka 4,0 i medelbetyg. Det enda ämne jag verkligen tyckte var kul var rättskunskap, så jag valde att läsa juristlinjen på universitetet (kom såklart in genom högskoleprovet – som jag hade nästan alla rätt på – för betygen var ju inte i närheten att räcka till). Även på universitetet var mönstret likartat. De första tre åren klarade jag av utan att anstränga mig över huvud taget, i stort sett bara på kunskaperna jag förvärvade på föreläsningar. Mina betyg på den grundläggande nivån på universitetet var ändå bättre än i grundskolan och gymnasiet. Först på den avancerade nivån de två sista åren stötte jag på visst motstånd och insåg att jag var tvungen att göra en egen insats för att lyckas. Till exempel började jag här att läsa kurslitteraturen ordentligt. De sista åren på universitetet hade jag enbart toppbetyg.

Känslan av att i grunden veta att man är duktig men att ändå inte kunna leverera det som omgivningen önskar var väldigt förvirrande för mig som barn. Den är först sedan jag i 35-års-åldern börjat läsa om särbegåvning som jag förstår varför det var som det var under min uppväxt och att jag inte är unik om att känna detta utanförskap. Det jag har med mig upp i vuxen ålder är ett bibehållet gott självförtroende, men en kraftigt kantstött självkänsla.

Nu när jag är vuxen har jag förstått att mitt stora problem i skolan var att den var för lätt och att ingen ställde krav på mig. Hade jag inom olika områden fått utmaningar på en adekvat nivå hade det gått betydligt bättre. Dessutom hade jag då också tvingats till planering och egen struktur som jag saknar känsla för som vuxen. Jag hade tvingats lära mig att ta ansvar för mina egna studier och hade lärt mig massor. Å andra sidan finns också risken att jag hade revolterat totalt om jag fått mycket svårare utmaningar och att jag inte alls hade tagit mig igenom skolan.

Socialt har jag har jag inte haft det så lätt i skolan, utan att direkt vara mobbad. Jag har aldrig känt att jag hört ordentligt hemma i något socialt sammanhang och har nog objektivt sett heller inte gjort det. Mina vänner har varit väldigt få till antalet, så även nu som vuxen. Jag tror att jag upplevs som snäll och omtänksam, men ganska besserwisseraktig och lite rörig.

När jag kom ut i arbetslivet började jag trivas med livet, men stötte samtidigt på allvar på problem. Antalet saker jag skulle komma ihåg ökade mångdubbelt. Eftersom jag aldrig haft någon struktur i det jag gjort visste jag inte hur jag skulle göra. Jag hade aldrig fört någon att-göra-lista, för jag hade aldrig tidigare haft mer att överblicka än att jag kunde ha det i huvudet. På jobbet presterade jag väldigt bra i de uppgifter jag tyckte var roliga och levererade flera projekt som på allvar flyttade gränser i den organisationen där jag är verksam, men stoppade huvudet i sanden när det gällde mycket annat. I ganska många år lyckades jag klara mig genom att arbeta väldigt mycket och snacka mig ur alla obekväma situationer som därefter kvarstod samt att när det riktigt hettade till byta tjänst internt. Redan efter ett par år fick jag min första ledande position och jag avancerade ganska snabbt till hög chef. Till slut sprack dock bubblan. Jag fråntogs en stor del av mitt ansvarsområde till följd av att jag upprepade gånger inte levererat det jag skulle, vare sig uppåt eller neråt i organisationen. Jag tror att mitt misslyckande till stor del har sin grund i att jag inte lärt mig att planera, strukturera och prioritera. Inte ens nu när jag vet vari mina problem till stor del består klarar jag av det på något vettigt sätt. Som tur är har jag kollegor runt omkring mig som ser att jag trots allt har goda kvaliteter så jag har inte förlorat min anställning, men jag arbetar nu som en allmän resurs i organisationen utan egentlig tillhörighet och försöker hitta fotfästet. Jag vantrivs inte precis, men min dåliga självkänsla har ju inte precis blivit bättre av att jag blev av med min ledande position.

Det viktigaste jag har framför mig just nu är att för egen del tillgodogöra mig planeringsförmåga för att yrkesmässigt komma på banan igen och samtidigt att försöka förmedla positiva signaler till mina två likaledes särbegåvade barn. Jag vill verkligen att de ska få chans till en mer harmonisk uppväxt än jag själv haft och att de ska bli lyckliga och hela människor.

/Martin 40 år