filurum-blogg


2014-09-25

Diagnos eller inte diagnos – det är frågan…
Jag har funderat en hel del på diskussionerna som böljar fram och tillbaka, kring olika diagnosers vara eller icke vara, dess kriterier och hur man bedömer dessa.

Jag har nu tagit del av över tusen barns “öden och äventyr” sedan 2009 och tycker att jag fått en del kunskaper och erfarenhet under åren som jag nu ska försöka sammanfatta.

Utifrån de solskenshistorier som föräldrar så generöst delat med sig av, kan vi dra en viktig slutsats att barnets beteende både hemma och i skolan påverkas starkt av hur skolsituationen är. När skolan har “hittat rätt” och ger adekvat stimulans och ledning för att utvecklas utöver målen så förändras också barnets/elevens beteende. Flera har berättat om dramatiska förändringar till det positiva.

Jag vill verkligen inte säga att diagnoser inte finns men…

Det är viktigt att man verkligen har tagit reda på att det inte finns någon annan orsak som förklarar beteendet. Följande frågor bör ställas:
– Har skolan verkligen gjort allt för att ditt barn ska vara tillfreds med utbildningen och den sociala situationen?
– Visar skolan respekt för och uppmuntrar olika individer?
– Är ditt barn verkligen nöjd med skolan och går dit med glädje och förväntan?
– Är det verkligen helt säkert att ditt barn kan/vill berätta hur det är?

Thomas Nordahl, norsk professor i pedagogik menar att följande frågor gällande inlärning bör ställas till barnen:

1. Hur har jag det?
2. Är jag intresserad?
3. Är det viktigt?
4. Kan jag klara det?

Frågorna 1 och 2 avgör graden av uppmärksamhet.
Frågorna 3 och 4 avgör graden av engagemang.

Han ger också exempel på hur man enkelt kan följa upp genom elevers värdering av sitt lärande:
– Fackligt (jag lär mig mycket i skolan)
– Socialt (jag har det bra i skolan)
– Undervisningsmetoder (lärarens metoder passar mig)
– Förväntningar (det förväntas mycket av mig)

När man är helt säker på att ett barns beteende inte kan förklaras genom brister i något av dessa avseenden då kan man kanske fundera i diagnostiska termer.

Men dessförinnan behöver man fundera över varför diagnosen är viktig, vilken nytta har jag och/eller barnet av den, ska mitt barn medicineras, behandlas? På vilket sätt är diagnosen viktig för skolan? Behöver mitt barn placeras i särskild undervisningsgrupp och diagnosen är ett krav för denna placering?

Men det är viktigt, som Dr. Linda Silverman säger, att det är psykologer med verklig kunskap om särbegåvning, som tycker om särbegåvade barn, som genomför dessa utredningar. Psykologerna bör känna till hur en typisk WISC-profil ser ut, vilka deltest som anses vara pålitliga indikatorer på särbegåvning, att det finns något som heter extended norms (utökade normer – finns där man köper sitt WISC-test), och hur man använder dessa, hur särbegåvning påverkar hur man genomför ett test och sist men inte minst hur särbegåvade relaterar till okända personer och situationer.

Många psykologer tror sig kunna bedöma särbegåvning men förlitar sig då helt på en kvantitativ bedömning tex. WISC-resultaten, vilket enligt min erfarenhet inte fungerar. (Se särskild artikel om det i SMT 2-2014.) Enligt de anvisningar skolpsykologerna fått från Socialstyrelsen så får man inte göra en bedömning eller ställa en diagnos enbart utifrån ett resultat på WISC eller andra begåvningstest. Inget av de 13 barn jag utrett har haft en en tydlig hög profil på deltesterna – snarare tvärtom väldigt spretiga resultat med förvånande toppar och dalar. Min bedömning har grundats på samtal med barnet, med ordentliga intervjuer av föräldrar och undervisande lärare.

En annan viktig aspekt är att ett beteende som föranleder misstankar om en diagnos ska finnas i alla sammanhang. Både hemma och i skolan, på loven såväl som under terminerna, på schack-klubben, i TV-soffan, på skogspromenaden, i leksaksaffären, osv.

Så, det var vad jag tänkte på när jag var ute med hunden i morse ;-)

Anita

 

2014-03-08

Idag är det 509 medlemmar i Filurum Föräldrar, 80 medlemmar i Filurum Young och 40 medlemmar i Filurum Pedagog.

Många av dessa medlemmar har till min glädje bildat egna undergrupper och ordnar träffar på olika sätt.

Barn och ungdomar har sina olika grupper och spelar MineCraft och kommunicerar via skype, det blir lite gnissel emellanåt men det är fullt normalt (ursäkta ordvalet) och jag kan tycka att det är lite bra att de får träna på detta att bli osams och sedan sams igen, att förstå och missförstå, förklara och klara ut det själva. Det tillhör den träning som barn vanligtvis får när de ingår i större sammanhang. Våra filurer har ju oftast inte fått den träningen eftersom de inte haft jämlikar att träna detta med.

De lite äldre ungdomarna har haft fikaträffar och flera sådana planeras nu på flera större orter i landet.

Föräldrarna ordnar lunchträffar, vuxenfika och familjeträffar i olika konstellationer, både på allmän plats och hemma hos varandra. Det är speciellt roligt eftersom på facebook träffas ju bara de som har ett facebookkonto, men på dessa träffar utanför facebook finns ju möjligheten att även de som valt bort facebook kan få vara med i gemenskapen.

Jag vet också att man på flera orter går samman med Mensa GCP och vidgar umgänget ytterligare.

Sist men inte minst så är både barn och föräldrar bra på att hitta andra filurer och får med sig allt fler på dessa träffar.

Ringarna på vattnet blir större och större på det viset. Helt fantastiskt rolig utveckling!

2014-02-08

Förra sommaren på Filurum-lägret så var det ganska många barn och ungdomar som spelade minecraft tillsammans. En förälder berättade att ungdomarna upptäckte att en av dom fuskade. Pappan trodde att det nu skulle bli bråk och konflikter och att någon skulle bli utkastad. Men så blev det inte. Istället ordnade ungdomarna ett parlament då man diskuterade helt öppet för- och nackdelar med att fuska. Det slutade med att alla var överens om att inte fuska. Pappan berättar att han var synnerligen imponerad över hur moget och förståndigt barnen hade resonerat. Denna händelse har jag berättat för många när jag åkt runt och föreläst. Jag skryter om “mina filurer” och hur överlägsna de är när det gäller att lösa konfilkter. De visar på en mycket god respekt för människan som individ och att utesluta någon ur en gemenskap inte leder till en lösning – snarare att man förvärrar konflikten.

De allra flesta särbegåvade barn och ungdomar har en väl utvecklad empati, moral och etik. De allra flesta särbegåvade barn och ungdomar har också blivit uteslutna ur gemenskapen i sina skolor, av jämnåriga, just för att de protesterat och tyckt olika när de bevittnat orättvisor. De allra flesta särbegåvade barn och ungdomar tycker inte att bestraffning får avsedd effekt. De har insett att bestraffning leder till besvikelse, sorg, ilska och negativa känslor mot den som bestraffat. Bestraffning kan leda till underkastelse och lydnad men aldrig till sann respekt för den som bestraffar.

2014-01-09

Igår (8 januari 2014) var jag i Karlskrona och föreläste på en privatskola – Musikugglan. Jag blev imponerad över deras intresse för särbegåvning men att intresset också kom från VD och neråt i organisationen. Ledningens och lärarnas frågor under föreläsningen visade ett genuint intresse för dessa barn och en öppenhet för att man måste hitta individuella lösningar. Det är så glädjande för mig när i stort sett alla lärare nickar jakande då jag frågar om de kan känna igen någon av sina elever. Flera kunde också känna igen tidigare elever och ytterligare några sina egna barn.
Jag frågade rektorn om jag fick skicka särbegåvade elever till skolan och det svarade han tveklöst “ja” på.
http://www.tantgron.nu/porten

/Anita

 

 

2013-12-17

Under den gångna veckan har jag pratat med tre olika psykologer runt om i landet, som “upptäckt” särbegåvade elever under utredning. Jag har också pratat med lika många specialpedagoger som gjort samma upptäckt. Det blir alltså fler och fler som “får nya glasögon” vilket är otroligt glädjande och uppmuntrande – speciellt som flera av dessa elevers föräldrar inte anat barnens förmåga innan. Samtliga uttryckte dock bekymmer över hur de skulle kunna få övrig skolpersonal att förstå vad det innebar att stimulera en elev som vant sig vid att vara passiv på lektionerna eller använda tiden till att störa och förstöra. Det är en lika stor utmaning att få en tystlåten och försynt elev att våga och vilja visa vad de verkligen kan.
En bra början är att (som jag menar är en lärares absoluta skyldighet)
förmedla en norm i sitt klassrum att alla elever är individer och arbetar utifrån sina förutsättningar. Alla förväntas gör sitt bästa – vilket inte innebär att man gör samma saker. Alla elever har en IUP – vilket betyder Individuell Utvecklings Plan.

/Anita

 

 

2013-12-15

Varbergs kommun riskerar rekordvite för att de har placerat normalbegåvade elever i särskolan. När ska man uppmärksamma särbegåvade som placeras i normalskolan?

http://skolvarlden.se/artiklar/varberg-riskerar-rekordvite

/Anita

 

2013-12-02

I dagarna har Filurum via frivilliga krafter sjösatt vår hemsida och det är ytterligare ett steg framåt. I samband med det har jag då tänkt tillbaka lite – på hur det blivit som det har blivit.

För sex år sedan då jag kom till Rättvik och “upptäckte” mina första särbegåvade elever så slogs jag av hur ensamma de var. De hade inga jämlikar som de kunde (eller för den delen ville) vara tillsammans med. Några kände sig annorlunda och trodde att det var något fel på dom eftersom de inte tyckte om att göra samma saker som “alla andra”. Flera av dom var tom. mobbade eller utfrysta av sina skolkamrater.
Jag ville starta samtalsgrupper för barnen – kanske med lite filosofiska frågeställningar. Jag ville skapa ett filosofiskt rum för filurer – Filurum.

Eftersom jag bodde och arbetade i en glesbygd förstod jag att barnen inte kunde ta sig till träffarna själva – de var beroende av att föräldrar skjutsade dom. Jag fick inkludera föräldrar i dessa träffar.

Det visade sig att det var lättare att få föräldrarna att prata. De hade väldigt mycket att prata om – mestadels bekymmer med skolan. Barnen var svårare att aktivera. Visserligen satt de tysta antingen med de vuxna eller tittade på en film men de fick höra hur oroliga föräldrarna var. Flera av barnen var glada åt att träffa andra jämlikar men mådde dåligt av att höra föräldrarnas bekymmer. De kände det som att de hade orsakat bekymren och fick skuldkänslor.

För att ge föräldrarna ett eget forum så startade jag år 2009, en sluten facebook-grupp för dem samt en öppen informationssida Filurum Sverige. Via den öppna sidan kom det alltfler föräldrar som ville vara med i den hemliga stödgruppen. Nu har den vuxit och närmar sig 450 medlemmar. Filurum har blivit en grupp med föräldrar som visat sig ha en enorm kraft och initiativförmåga.

Föräldrarna går samman och uppvaktar politiker, ordnar massor av lokala familjeträffar och vuxenträffar, det har bildats en grupp med särskilda Filurumkonsulter som erbjuder rådgivning per telefon. Föräldrarna samarbetar med andra organisationer för att tillsammans sprida kunskap om särbegåvning. Föräldrar har organiserat upp aktivitetstips och idéer i ett “skafferi” och sist men inte minst så ger de varandra ett värdefullt stöd när en förälder hamnat i bryderi kring psykologutredning eller inte, vad kan man kan kräva av skolan, vad kan skolan kräva av elever resp. föräldrar, när ens barn skolvägrar mm. mm.

Allt detta sker utan en formell föreningsorganisation! Vi har ingen ordförande, ingen sekreterare, kassör, mm. Var och en bidrar med det man för tillfället känner att man kan och vill bidra med. Det finns inga tvång, inga måsten, ingen byråkrati, inga styrelsemöten som tar tid och energi från det vi vill göra. Vi har vår vilja och får kraft av varandra – en oerhörd kraft som kommer att låta höra av sig på olika sätt.

Jag är oerhört imponerad av föräldrarna i gruppen och gläds ofta till tårar framförallt då jag får veta att en filur hittat en annan filur – för det var ju det som var meningen från början.

/Anita