Dagens skola och särbegåvade barn – förslag till förbättringsåtgärder


apple-630379_640

1.   Bakgrund

Dagens skola saknar idag ofta kunskap om, samt kompetens för, att arbeta med särbegåvade barn. För denna grupp av barn, uppfylls idag inte skollagens krav på att låta alla utvecklas så långt som möjligt. Med detta dokument vill vi, från föräldragruppen Filurum, belysa problematiken för särbegåvade barn i skolan samt komma med några viktiga åtgärdsförslag för att förbättra för barnen.

Vår målsättning är att även de särbegåvade barnen ska få bli sedda som de är, få den utbildning skollagen ger dem rätt till och får utvecklas till lyckliga, aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare.

1.1.  Nya skollagen – en utmärkt start

Den ändrade skollagen var ett utmärkt första steg för särbegåvade barn:

4 § /…/ I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.

Utbildningen syftar också till att i samarbete med hemmen främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare.

Nu gäller det att bygga vidare med nästa steg: att möjliggöra för, samt kräva av, skolorna att uppfylla skollagen även för de särbegåvade barnen.

2.   Vad är särbegåvning?

Särbegåvning innebär att man i ett eller flera områden visar klart högre begåvning än sina jämnåriga. Den definition som används idag, satt av forskaren Roland S Persson[1], är ”Den är särbegåvad som förvånar dig vid upprepade tillfälle med sin osedvanliga förmåga på ett eller flera områden, både i skolan och i vardagslivet.”.  Ett par exempel:

    • Lär sig läsa själv vid 4 års ålder;
    • Programmerar avancerade spel vid 9 års ålder;
    • Läser ”Sagan om ringen” i första klass;

Ett annat sätt att definiera särbegåvning är att mäta IQ. Enligt den definitionen börjar måttlig särbegåvning vid en IQ på ca 125 och fortsätter sedan uppåt. Genomsnittsintelligensen är satt till en IQ på 100. Detta innebär att det finns en normalfördelningskurva där majoriteten ligger runt 100 och sedan blir det en avsmalnande kurva ju längre höger eller vänster du är på skalan. För varje steg som du har över medelvärdet, ökar din inlärningstakt samtidigt som behovet av repetition avtar.

 

 

Bild 1: Normalfördelningskurvan

Normalfördelningskurvan

Normalfördelningskurvan

Att vara särbegåvad innebär att hjärnan arbetar bra mycket snabbare med att lösa problem och också kan lösa betydligt komplexare problem. Detta innebär att för särbegåvade barn spenderas väldigt mycket tid på att göra samma sak om och om igen när de redan kan momentet efter första repetitionen.

Ett par barn beskriver det såhär:

”Alla år jag bara suttit och lyssnat på sådant jag redan kan. Tänk om jag hade fått lära mig något istället. Då hade jag kunnat mycket nu.”

”Jag har läst och förstått stencilen fröken delar ut redan innan hon delat ut den till alla. Sedan måste jag sitta och vänta tills alla andra har förstått. Det kan ibland ta hela lektionen. Så jag jobbar aktivt i 30 s och sitter sedan uttråkad i 39 min och 30 s.”

För att inte bli uttråkade behöver våra hjärnor stimulans. Så som dagens skola är utformad får särbegåvade barn ofta för lite stimulans och blir uttråkade.

3.   Varför uppstår problemet?

Skolsystemet saknar idag gemensam strategi för hur man ska arbeta med de särbegåvade barnen. Barn med en bedömd IQ under 70 har andra skolformer som tillmötesgår deras behov. Men för särbegåvade barn, med en IQ över 130 och lika långt från medianen, saknas en gemensam strategi för anpassad undervisning. Särbegåvade barn är dessutom ofta ojämnt utvecklade, t ex med en enorm förmåga i abstrakt logiskt tänkande parat med en social förmåga som är lite efter de jämnårigas, vilket är en utmaning att hantera både för dem själva och för skolan.

Svensk skola har genom åren utgått från att de högt begåvade barnen klarar sig själva, att de har det väl förspänt och inte behöver särskilt fokus, men det är ett felaktigt antagande. Ibland gör understimulans att de uppvisar samma svårighet att koncentrera sig som barn med ADHD, ibland visar det sig i form av ett störande beteende eller dagdrömmeri, ibland väljer barnen att dölja sin begåvning för att inte sticka ut.

”Erik som går i sjätte klass var med på mötet med lärare och rektor. Han säger att skolan är som att sitta på en bussresa varje dag i sex timmar och titta ut genom fönstret vilket är oerhört tröttsamt. Han säger vidare att på 10 minuter har han gjort de uppgifter som man skulle göra på lektionen, sedan sitter han sysslolös. Erik berättar också att han har alla rätt på proven och vet därför inte på vilken kunskapsnivå han egentligen ligger. Rektor säger då att de hade tänkt sätta ut pärmar i varje klassrum med extrauppgifter. – Bra, säger Erik. Då vill jag ha en på min bänk!”

Lärare saknar idag i hög utsträckning kunskap om särbegåvning och man vet inte hur man ska identifiera dessa barn. Vanligt är att man tror att det är de som presterar bäst på proven som är de högst begåvade. Så kan det ju förstås vara, men relativt ofta blir de högst begåvade så uttråkade av ordinarie undervisning att de underpresterar och skriver sämre resultat. Vanligast är nog att de skriver goda resultat på proven, men att de skulle kunna prestera så oerhört mycket mer, om de fick adekvat stimulans och utmaning. När de inte blir utmanade på sin nivå, missar de också att utveckla studieteknik och uthållighet, vilket straffar sig när de kommer högre upp i utbildningssystemet (och livet) och skulle behöva just dessa färdigheter.

När man inte känner till särdragen för de särbegåvade barnen söker man ibland förklaringsmodeller i diagnoser som ADHD och Aspergers syndrom. Många av oss i Filurums föräldragrupp har sökt oss till gruppen just på grund av att skolan velat göra en psykologundersökning kring Aspergers och/eller ADHD och vi föräldrar känt att det inte stämmer, det måste finnas en annan förklaring.

”Dottern, blivande 5-åring, gick igenom en utredning på BUP för sin frustration på förskolan. Pedagogsikt förklarade jag att vi kommer gå på ett antal möten och göra några tester för vi alla bättre ska förstå hur du känner och tänker. Då tittar hon på mig, som om jag inte har förstått någonting och säger:

–          Varför då? Det vet jag redan. Jag tänker snabbare än de andra barnen.

För mig var det uttalandet helt ur det blå, men det visade sig stämma när utredningen var klar.”

Den här okunskapen, bland både skolpersonal och psykologer/psykiatriker, gör att det idag ibland sätts felaktiga neuropsykiatriska diagnoser på några av våra mest begåvade barn. I värsta fall leder detta till att de medicineras, istället för att få utvecklas enligt deras förmåga, den rättighet som skollagen numera så föredömligt ger dem.

”En mamma hämtar sonen från skolan och läraren berättar att han larvat sig på lektionen och varit oförskämd. Det var i årskurs 2 och barnen hade pratat om det högsta benämnda talet och pratat om biljoner, triljoner osv. Sonen hade då sagt att det högsta talet är “gogolplex” och sedan ändrat sig och sagt att det måste vara gogolplex gånger gogolplex. Läraren hade då sagt till honom att sluta tramsa och ta lektionen på allvar. Mamma kollade upp vad gogolplex var och fick bekräftat att sonen hade rätt.”

Det är t ex vanligt att särbegåvade barn tänker betydligt fortare än de kan skriva, vilket resulterar i svårighet och frustrationer med att jobba skriftligt. Den lärare som inte förstår detta samband kommer troligtvis börja jobba mycket med att träna barnet på att skriva med bättre handstil. En bättre lösning är att börja jobba med dator, men det kräver kunskap från skolans sida. Det är också vanligt att lärare tror att ett barn måste göra alla steg som står i en lärobok, medan verkligheten för de särbegåvade barnet är att de förstår så mycket snabbare att det kan vara rent menligt för dem att repetera så många gånger. Utan den kunskapen, är risken att läraren ser oviljan att göra alla uppgifter som trots eller obegåvning och envisas med att barnet måste göra allt. Till slut ger det särbegåvade barnet upp. Denna skandal pågår varje dag i svenska skolor.

”Storebrors råd till sin 2 år yngre bror vid skolstart:  – Räkna inte för fort i boken, då får du bara en extrabok med likadana uppgifter.”

Om man väl får sin skola att förstå vad särbegåvning är, så kommer man snart till nästa problem: de har ingen beredskap på hur de ska hantera situationen. De saknar metodik, organisation, kompetens, material och tankesätt för att bemöta dessa barn på det sätt som skollagen ger dem rätt till. Det blir upp till den enskilda läraren och den enskilda rektorn att lösa utmaningen. Duktiga skolledare söker efter vägledning i hur de kan arbeta med särbegåvade barn, men idag finns ingen organiserad hjälp att få. Ibland går det bra ändå, oftast går det inte helt optimalt och emellanåt blir det katastrof.

Lösningen att flytta upp en klass fungerar ofta inte tillfredsställande. Barnen har fortfarande en annan inlärningshastighet och tar fort in kunskapsskillnaden. Det är en annan inlärningstakt och stil som barnen behöver, inte en annan årskurs. Dessutom behöver barnen den sociala utvecklingen för sin ålder. Även om de är särbegåvade är det först och främst också människor med behov av kontinuitet och stabilitet.

”Frågade precis Kennet om han tyckte det var kul på NO:n nu när de börjat med ellära. Han svarar: Ja han (d v s läraren) har försökt lärt dem (d v s klasskamraterna) om elektriska tecken, strömbrytare, lampor och batterier.”

Det är vedertaget att det är allt större kvalitetsskillnader mellan skolorna i Sverige. De skolor som generellt håller en hög kvalitet och högt tempo i undervisningen passar förstås bättre för de särbegåvade barnen, än de skolor som inte når upp till samma standard. Den spetsutbildning som nu finns att tillgå för barn på högstadiet skulle nog passa många särbegåvade barn bra, men den finns först från högstadiet och den når inte ut till alla barn i det geografiskt spridda Sverige.

4.   Hur stort är problemet?

Det finns idag ca 900 000 elever i svensk grundskola. Om vi för enkelhetens skull utgår från IQ för att definiera särbegåvning, så räknar med att drygt 2% av barnen har en IQ över 130 och därmed är särbegåvade. Det betyder att det finns ca 20 000 särbegåvade barn i dagens skola.

Nationalekonomer har för Skolverket räknat ut att varje hemmasittare som faller ur skolan kostar samhället mellan 12-15 miljoner kronor[2]. Från Rättviks-projektet[3] vet vi att flera av skolvägrarna är särbegåvade barn. I Filurumgrupperna har vi också flera föräldrar med barn som vägrar gå i skolan, då de blir deprimerade av understimulansen och av att inte blir sedda för den de är.

Amerikanska uppgifter visar att ända upp till 20 % av de särbegåvade barnen hoppar av skolan[4]. Vi pratar då om 4 000 barn. 4 000 av våra högst begåvade barn, som skolan har gjort till skolvägrare! Om vi då tar 4 000 gånger 15 miljoner kronor landar vi på den hisnande siffran 6 miljarder kronor. Då har vi inte tagit hänsyn till om detta var en ny Håkan Lantz, Povel Ramel eller bara en av många väldigt begåvade personer som skulle kunna berika vårt samhälle så mycket mer.

Hur många som får felaktiga neuropsykiatriska diagnoser vet vi inte. Men vi kan konstatera att det skrivits böcker i ämnet[5] och att de psykologer som har kunskap i ämnet särbegåvning med jämna mellanrum får ”ta bort” felaktiga diagnoser. Oavsett hur många barn det handlar om, så är varje felaktig diagnos en fullständig katastrof. Det finns idag barn som fått ADHD-diagnos för att svensk skola inte har kunnat se deras begåvning och ge dem adekvat undervisning! Dessa barn får, förutom försämrad skolgång, sedan svårt att få vissa jobb, svårt att teckna en livförsäkring, får inte adoptera barn och riskerar att inte få körkort. För att skolan inte kunde hantera deras begåvning!

5.   Vad kan man göra åt problemet?

Målet för våra förslag, är att möjliggöra för, samt kräva av, skolorna att uppfylla skollagen även för särbegåvade elever! Vi föräldrar är mycket glada över den nya skollagen som ger oss möjlighet att kräva att även de barn som med lätthet når målen, har rätt att utvecklas till sin fulla potential. Men det vore ännu bättre om skolorna själva blev bättre på att identifiera de särskilt begåvade barnen och också hade en beredskap för hur de skulle arbeta med dem.

 

I huvudsak ser vi tre typer av förändring som måste till för att skollagen ska kunna uppfyllas:

    1. Att informera och utbilda alla som redan idag arbetar med dessa barn, d v s alla inom skolväsendet, så att de kan identifiera vilka barnen är och få ökad förståelse för dessa barns beteende och behov. Det krävs en omfattande kompetensutveckling av svensk lärarkår och skolledare.
    2. Att bygga upp strukturkapital centralt – kompetens, metodik, rutiner, material – som finns tillgängligt för skolorna att jobba med, så att inte varje skola och lärare behöver utveckla sin egen metodik
    3. Att möjliggöra för nya arbetsformer, ny struktur och organisation – t ex specialiserad skolor samt undervisning på distans – som skulle underlätta för befintliga skolor att tillgodose barnens behov

De förändringar som ligger i utbildningsdepartementets ansvarsområde och som vi ser är mest angelägna att få genomförda är:

5.1.  Ändrat uppdrag åt Specialpedagogiska Skolmyndigheten, SPSM

Utöver att jobba med barn med olika typer av funktionsnedsättning, är vårt förslag att det i deras uppdrag även borde ingå att jobba med barn med funktionsförhöjning, d v s de särbegåvade barnen. Särbegåvade barn blir ofta så annorlunda jämfört med barn inom normalspannet, att deras funktionsförhöjning, med toppar och dalar, ger liknande utmaningar som för barn med funktionsnedsättning. Därför är det ofta i diskussioner med specialpedagoger och skolpsykologer som vi föräldrar idag tar upp detta med särbegåvning. Den självklara myndigheten för specialpedagogerna att vända sig till för handledning i hur de ska hjälpa barnet är då SPSM, varför vi ser det som naturligt att det borde ingå i deras uppdrag.

De ska ha kompetens om hur man identifierar särbegåvning, hur man kan identifiera kunskaps- och begåvningsprofil även om kunskaperna överträffar läroplanens mål, hur man kan anpassa undervisningen i olika ämnen samt börja bygga upp ett strukturkapital kring metodik, läromedel och hjälpmedel.

För att nå ut med informationen även till skolor och för barn där föräldrarna inte har identifierat utmaningarna som konsekvenser av särbegåvning, ska också ett proaktivt uppdrag finnas. De ska ha i uppdrag att vara ute och informera i skolorna, så att alla specialpedagoger och skolledare har med sig kunskap kring detta i sin yrkesutövning.

Givet strukturen i dagens skolväsende, är detta den första och viktigaste åtgärden som vi ser ett mycket starkt behov av. Det är redan idag ett antal specialpedagoger, rektorer, psykologer, pedagoger som ringer Filurums Anita Kullander, skolpsykolog i Rättviks kommun, som arbetar ideellt med frågan på sin fritid. Detta uppdrag måste åligga en myndighet istället! Behovet finns och är starkt.

Även Skolverket och Skolinspektionen ska ha särbegåvade barns behov och rättigheter med i sina uppdrag.

5.2.  Utvecklingsprojekt

För att på ett strukturerat sätt börja bygga upp bättre kompetens och metodik kring hur man kan arbeta med de särbegåvade barnen, behövs pilotprojekt hos utvalda skolor. Utifrån dessa projekt kan sedan metodik och ”best practice” utvecklas och spridas till fler skolor. Med tanke på att dessa barn, som har en enorm potential, emellanåt återfinns bland skolvägrare, så är det pengar med snabb återbetalningstid.

Vi föreslår därför att regeringen tillsätter en pott med utvecklingspengar, där skolor kan söka finansiering för att utveckla arbetssätt för att bättre möta särbegåvade barns behov. Pilotprojekten ska ske under ledning av ansvarig myndighet, med uppföljning av resultatet samt med ett fortsatt ansvar för att föra ut metodiken på flera skolor.

Förslagsvis är det Skolverket som hanterar potten och blir ansvariga för att tillvarata och tillgängliggöra resultaten för samtliga skolor i Sverige.

5.3.  Specialiserade skolor

Då det finns 2-3 särbegåvade barn per 100 barn, d v s ofta en i varje klass, ser vi att det kan vara svårt för vanliga skolor att fullt ut ge dessa barn de utmaningar och den undervisning de har rätt till. Vi föreslår därför att det ska möjliggöras för skolor redan från första årskurs att profilera sig inom akademiska inriktningar.

Spetsutbildning från årskurs sju är en mycket bra start, som många av våra särbegåvade barn redan utnyttjar, men det skulle behövas redan från åk 1. Skolor som redan från lågstadiet kunde erbjuda både möjlighet till acceleration och fördjupning i olika ämnen samt arbeta med de lärstilar som är typiska för särbegåvade barn, skulle underlätta oerhört för många barn, inte bara de med stark särbegåvning.

Dessa skolor skulle också kunna bedriva distansundervisning i utvalda ämnen, så att barn på andra skolor och mindre orter också skulle få tillgång till avancerad undervisning i de ämnen där de har sin spets.

För att möjliggöra för skolor att köpa in platser på distansundervisning till sina särbegåvade elever, kanske den ekonomiska styrmodellen för skolorna måste utvecklas så att särskilt stöd är kopplat till särbegåvning.

 

 

 

 

 

 

Som sagt: det är dags för att möjliggöra för, samt kräva av, skolorna att uppfylla skollagen även för de särbegåvade barnen.

 

 

Filurum-grupperna – vi som ligger bakom förslagen

Anita Kullander, skolpsykolog i Rättvik, har på Facebook startat tre stycket slutna grupper som går under det gemensamma namnet Filurum. Dessa har hon startat som stödgrupper för tre olika kategorier:

  • Filurum Föräldrar, för föräldrar till särbegåvade barn;
  • Filurum Young, för särbegåvade barn;
  • Filurum Pedagog, för pedagoger som har särbegåvade barn i sin undervisning.

I Filurum Föräldrar finns idag ca 500 föräldrar till motsvarande antal särbegåvade barn. I denna grupp stöts och blöts alla de problem särbegåvade barn råkar ut för i skolan, som oförstående personal, felaktiga diagnoser och andra problem.

Anita Kullander har idag också telefonjour på kvällarna, dit föräldrar, pedagoger, skolpsykologer, specialpedagoger och rektorer kan vända sig. Detta är idag det enda ställe skolpersonal kan vända sig för att få mer kunskap om särbegåvade barn och deras behov!

För barnen finns det Filurum Young, en mötesplats för särbegåvade barn. Här får de en möjlighet att träffa likasinnade, jämnåriga med liknande intressen och tankesätt – här slipper de vara annorlunda.

 

 


[1] Professor i pedagogisk psykologi, Högskolan i Jönköping, http://hj.se/hlk/forskning/personal/child/roland-s-persson.html

 

[3] Projektet “Alla får vara med” med syfte att få tillbaka skolvägrare till skolan, Rättviks kommun

[5] ”Misdiagnosis and Dual Diagnoses of Gifted Children and Adults: ADHD, Bipolar, Ocd, Asperger’s, Depression, and Other Disorders” av James T. Webb m.fl.