wikipedia’s definition


Särbegåvat barn

Ett särbegåvat barn visar på ett eller flera områden klart högre begåvning än sina jämnåriga. Särbegåvning kan definieras som en genetisk potential och på grund därav möjliggörs prestationsmöjligheter på en nivå som vida överstiger en populations genomsnitt. Ett mera vardagsnära sätt att definiera särbegåvning är att säga ”att den är särbegåvad som får dig att häpna”Detta stämmer ofta, men dock inte alltid. Man måste komma ihåg att i omständigheter där hög prestation av olika anledningar inte är välkomna eller uppmuntras utan kan förorsaka potentiell marginalisering, kommer särskilt barn att vilja dölja sina förmågor.

Ett särbegåvat barn har ett eller flera områden där barnet visat klart högre begåvning än sina jämnåriga. Även om IQ-begreppet är omtvistat är det fortfarande det vanligaste sättet att mäta ett barns intelligens idag om man avser intellektuell förmåga (alternativt akademisk förmåga). Man måste vara införstådd med att särbegåvning knappast är begränsat till just intellektuell prestation och förmåga. Man kan vara även en särbegåvad praktiker, särbegåvad vad gäller sociala relationer, vara på olika sätt konstnärligt särbegåvad och naturligtvis idrottsligt särbegåvad. För ingen av dessa typer av särbegåvning är IQ ett lämpligt mått.

Ordvalet särbegåvning

Särbegåvning är ett begrepp som myntades för svenskt bruk under 1990-talet, av samma anledning som andra länder har haft problem med att språkligt beskriva den grupp individer som ”särbegåvning” avser att definiera. Begåvning som allmänt begrepp är för intetsägande. Man skulle kunna hävda att alla är begåvade på sitt sätt, men endast i betydelsen att individer företer olika typer av möjligheter och preferenser vad gäller olika typer av förmågor. Att hävda att alla är begåvade säger heller ingenting om nivån på vilken en viss förmåga ligger eller den potential som en förmåga har. I forskningslitteraturen finns därför en tendens att dela upp det allmänna begreppet begåvning i genotyp (den osynliga genetiska potentialen) och i fenotyp (den synliga utvecklade förmågan). I den psykometriska litteraturen används ofta beteckningarna kapacitet för biologisk potential och talang för utvecklad förmåga. Med andra ord, man kan ha en kapacitet för olika konstnärliga inlevelser och uttryck men sakna talangen, vilket betyder att man faktiskt skulle kunna ha utvecklat vissa förmågor om man hade givits tillfälle; fått stöd, uppmuntran och tillräcklig instruktion. Hög prestation, oavsett typ av förmåga, är aldrig resultatet av natur eller miljö. En talang, i nämnda bemärkelse är en frukt av både natur och miljö. Forskare i olika länder har därför sällan nöjt sig med ett begrepp som motsvarar svenskans ”begåvning”. I England föredrar man ”highly able individuals” men har på grund av USA:s dominans på forskningsfältet allt mer börjat använda ordet ”gifted”. I det tyskspråkiga området används begreppet ”Hochbegabt” alltså högbegåvning och i Kina såväl som i latinska kulturer talas på olika språk om överbegåvning (t ex. spanskans ”superdotado”). Att för svenska förhållanden tala om begåvning är därför både olyckligt och direkt vilseledande. I den bemärkelsen som avses är verkligen inte alla ”begåvade”.

Kännetecken på intellektuell särbegåvningBarnet förstår ordspråk tidigt.De särbegåvade barnen är ibland brådmogna (uppträder på ett sätt som är mognare än normalt för sin ålder), lär sig inte bara fortare än sina kamrater utan lär sig också på ett kvalitativt annorlunda sätt. Barnet kan vara extremt vetgirigt vilket kan leda till att dess frågor uppfattas som provocerande. I samband med detta visar barnet upp stor energi och kan lätt uppslukas i sökandet efter kunskap. Den intellektuellt särbegåvade tenderar också att uttrycka sig abstrakt och visa ett intresse för abstrakta begrepp. Förmågan att koncentrera sig för att lösa en uppgift kan göra dem så uppslukade att man måste fysiskt röra vid dem för att få kontakt. Inlärningsförmågan hos särbegåvade barn är ofta extrem, de kan ha lättare att ta till sig ny information och kunskap snabbare, komma ihåg tidigare inlärd kunskap och bearbeta information snabbare än jämnåriga barn. Märk att inlärningssvårigheter som t ex dyslexi visserligen gör att inlärning på ett typiskt akademiskt sätt kan försvåras, men det gör inte ett sådant barn mindre särbegåvat. Inlärningskapaciteten och graden av förståelse och insikt påverkas förstås inte av symboliska avkodningssvårigheter, bara sättet på vilket man lär sig.

Att vara särbegåvad är inte alls detsamma som att vara duktig på allt, och det handlar knappast om en värdering. Att vara särbegåvad kan dock leda till problem (såsom mobbning/utfrysning) om särbegåvningen inte identifieras och hanteras på ett korrekt sätt. I Sverige och Norge är detta ett potentiellt problem framför allt inom skolväsendet, i jämförelse med hur andra länders utbildningssystem handhar särbegåvade elever och studenter.Forskningen om dessa barn och ungdomar är omfattande och sättet att på olika sätt utbilda och bereda dessa individer möjligheter varierar mellan länder.

Märk att det sk. Savant syndrom; en typ av synnerligen sällsynt autism, inte beskriver särbegåvning. Dessa individer räknas som på olika sätt utvecklingsstörda men de kännetecknas alla av en enastående minneskapacitet för antingen siffror, melodier eller namn och dagar. De med en kalkyleringsförmåga kan inte tänka matematiskt i form av förhållanden; de med musikalisk fallenhet kan enbart uppfatta och återge – inte generera, och de som kan almanackan utantill eller telefonkatalogen kan inte använda sin förmåga kreativt. En savant nyttjar sin oerhörda minneskapacitet mekaniskt och begränsat till ett mycket avgränsat område. Särbegåvning å andra sidan förutsätter förutom en minnesförmåga också tankeflexibilitet, associationsförmåga och kreativitet. Detta onekligen iögonfallande fenomen har emellertid fått en handfull forskare att ifrågasätta huruvida särbegåvning alls är genetiskt betingat. Med savant-syndromet som argument menar man i sann behavoristisk anda att vem som helst, kan utvecklas till vad som helst, om de yttre förutsättningarna finns på plats. Denna ståndpunkt måste numera ses som ganska udda. Den genetiska forskningens bevismaterial om motsatsen är överväldigande.

Även om barn med särbegåvning kan vara mycket olika varandra så uppvisar de för det mesta liknande egenskaper.

  • De har en hög aktivitetsnivå och inlärningsförmåga, uppmärksamhet och medvetenhet.
  • De visar stort intresse för intellektuella utmaningar (pussel, tankenötter, etc).
  • De kan tänka och resonera kring abstrakta problem.
  • Är reflekterande, nyfikna och har stor fantasi
  • Ställer gärna utmanande frågor
  • Är envisa, perfektionister, självmedvetna, oberoende och icke-konformistiska.
  • De har ett behov av att veta, förstå och av logik.
  • De har humor.
  • De är ofta mycket känsliga. Inte i bemärkelsen snarstuckna och lätt sårade. De har snarare ett känsloliv som är mycket mer dynamiskt än genomsnittligt.
  • De är oftast mycket empatiska och företer en stor känsla för rättvisa

Professorn Shirley Kokot förklarar genom denna tabell hur ett särbegåvat barn skiljer sig från ett högpresterande.

Högpresterande Särbegåvad
Kan svaret Ställer frågor
Är intresserad Är nyfiken
Har goda idéer Har tokiga idéer
Besvarar frågor Diskuterar dem
Lär sig snabbt Kan redan
Kopierar Skapar nytt
Tänker steg för steg Tänker komplext
Tycker om skolan Tycker om att lära
Är nöjd med sin inlärning Är mycket självkritisk

Särbegåvning i skolan

Skolpersonal saknar i Sverige och Norge för närvarande oftast utbildning om hur de ska identifiera och bemöta särbegåvade barn, barnet får sällan en chans till att blomma ut utan far som viss forskning påvisat ganska illa. Att vara lite annorlunda är oftast socialt accepterat, men att kraftigt avvika från en norm resulterar ofta i att barnet stöts bort från den sociala gemenskapen. Barn med särbegåvning har som regel svårt att känna sig motiverade i en skola där deras särskilda behov är okända och där deras behov av stimulans därför inte erkänns. I stället kan de särbegåvade barnen bli ouppmärksamma, dagdrömmande, apatiska eller ibland utåtagerande. I en skolmiljö kan barnen också skapa irritation bland lärare genom att visa ovilja att följa instruktioner som läraren givit eller att lyssna. Deras likgiltighet inför skolarbetet kan få dem att verka vara tvära, osamarbetsvilliga eller apatiska. I själva verket reagerar de tämligen normalt. Monotoni passar inte den mänskliga hjärnan, men behovet av stimulans växlar från en individ till en annan. I en ”särbegåvad hjärna” sker de kognitiva processerna snabbt och att som intellektuellt särbegåvad tvingas lära i en pedagogisk miljö där studietakten är låg blir en mycket obehaglig upplevelse för den särbegåvade individen. Om detta fortgår och barnet eller ungdomen lämnas utan hjälp över längre tid kan även suicidala tendenser utvecklas.

Det bör i detta sammanhang även påpekas att den ”stökighet” och brist på koncentration, som bristen på stimulans i en pedagogisk miljö förorsakar, inte sällan misstolkas framför allt av skolpersonal som de koncentrationsstörningar som utgör en del av diagnosen för ADHD/DAMP. Vid ett tyskt specialpedagogiskt resurscentrum uppskattar man till exempel att 10% av de elever som remitteras dit som psykiatriskt koncentrationsstörda i själva verket är intellektuellt särbegåvade och är alls inte ”störda” i någon som helst bemärkelse. De har snarast reagerat helt normalt på en allt för ostimulerande miljö. Skillnaden mellan en korrekt ADHD-diagnos och okoncentrerade stökiga men särbegåvade barn är att koncentrationsförmågan infinner sig i samma stund som det särbegåvade barnet hamnar i en stimulerande miljö. För ett barn med ADHD-diagnos är koncentrationsstörningen tydlig oavsett sammanhanget och mängden stimulans,

källa:Wikipedia


Intellektuell särbegåvning

 Intellektuell särbegåvning är en intellektuell förmåga som är signifikant högre än genomsnittet. Det skiljer sig från specifika kompetens, då kompetenser är inlärda eller förvärvade beteenden. Liksom färdigheter tros intellektuell särbegåvning vara en medfödd egenskap för intellektuell aktivitet som inte kan förvärvas enbart genom inövande, till exempel studier.

Det finns flera teorier kring definitionen av intellektuell särbegåvning, dess utveckling och hur den bäst kan identifieras. En definition av intellektuell särbegåvning är att personen besitter en exceptionell begåvning som innebär en medfödd förmåga som kombinerats med lämpliga erfarenheter.

Intellektuell särbegåvning kan vara generell eller specifik. Till exempel kan en intellektuellt särbegåvad person ha en påfallande fallenhet för matematik men en begränsad språklig begåvning.

Forskning från USA visar att de som har en IQ över 125, 5 procent av en befolkning, har bättre hälsa, skiljer sig mer sällan, får högre lön samt har bättre jobb.[1]

Det finns en rad olika indikationer kan tyda på en särbegåvning:

Intellektuella drag
  • Mycket god förmåga till resonemang
  • Intellektuell nyfikenhet
  • Förmåga till snabb inlärning
  • Eftertänksamhet och reflektionsförmåga
  • Kreativitet
  • Förkärlek till lärande
  • En tidigt utvecklad känsla för moral
  • Komplexa tankemönster
  • Livlig fantasi
Personlighetsdrag
  • Insiktsfullhet
  • Behov av att förstå
  • Perfektionism
  • Humor
  • God självkännedom
  • Behov av intellektuell stimulans
  • Kritisk inställning mot auktoritet och regler
  • Intensitet
  • Envishet
  • Behov av logik
  • Tendenser till introvert tänkande

Svenska Mensamedlemmar har svarat att de, på gruppnivå, upplever sig som annorlunda men känner inget behov av att anpassa sig för att bättre passa in. Denna grupp rapporterar också en lägre känsla av sammanhang, än en svensk allmänbefolkning.

källa:Wikipedia