Särbegåvad eller särskilt begåvad?

Kärt barn har många namn

Eftersom termen särbegåvad kan kopplas till särskolan så har Skolverket (efter rekommendation av Anita Kullander) valt att använda begreppet ”särskilt begåvad” i sina dokument. Egentligen är det oviktigt vad man kallar det eftersom det inte är en diagnos och därför inte har en tydlig definition.  Det finns många begrepp som kan betyda samma sak: Särbegåvad, högbegåvad, smart, klipsk, snabbtänkare, intelligent, överbegåvad mm. mm.

Att vara särskilt begåvad har i alla tider betraktats som något mystiskt och ofta något galet, sjukt och kanske tom övernaturligt. Att vara överbegåvad betydde förr att man hade läst för mycket och blivit mentalt stöd ”knäpp”. Särskild begåvning är alltså ingen diagnos och därför inget som behöver testas eller utredas av psykolog för att bedömas. Det finns ingen enkel beskrivning eller lista på egenskaper som ska uppfyllas för att bedömas som särskilt begåvad.

Det kan alltså vara både svårt och lätt att bedöma. Det som är vanligast är att föräldrar jämför sitt barn med andra barn. En del föräldrar som själva var tidiga i sin utveckling uppmärksammar kanske inte sitt eget barns utveckling och missar kanske sitt barns särskilda begåvning.

För skolans del är det viktigare att ta reda på vad en elev kan och vad skolan behöver komplettera med. Graden av begåvning anger inlärningsförmågan inte vad man kan i respektive ämne eller område.

Man kan alltså vara högt begåvad men pga understimulans veta väldigt lite.